MUNKJÄVLAR!!!!!

Ni vet den där välbekanta känslan av att vilja ge en buddhistisk munk en fet jädra smäll på käften. Inte?

Det kanske bara är jag efter min underbara vistelse i mittens rövhål.

Idag när jag skulle gå ut och handla möts jag av den festliga synen av en Kung Fu-uppvisning. Klart man tittar närmre när det bjuds på sådant i min lilla stad. De verkade som om de här munkarna kom från något tempel i bergen. Eftersom jag står ut lite i mängden här tog det inte lång tid innan de märkte mig, snart var jag omringad av tio stycken munkar. Wow tänkte jag, äntligen lite riktig kinesisk kultur istället för allt det här larvet som bara handlar om att få mina pengar.

Ha ha så här i efterhand blir jag lite förälskad i min egen naivitet. Well, jag går inte in på detaljer, såret är nog för färskt, men 60 yuan och en hel del stolhet senare är allt jag kan säga:


MUNKJÄVLAR!!!!!!

&

KHAN!!!!!!!!!!!!!

Ta min plats i kön bara, men låt mina öron vara ifred.

Vi svenskar är ju kända för våra kövanor. Ingenstans är köplatsen lika helig som hemma i gamla Svea rike. Jag var medveten om detta redan långt innan jag kom till Kina. Därför förberedde jag mig på att man helt enkelt har en annorlunda inställning till denna instutition.

Jag måste erkänna dock att första gången någon trängde sig framför mig precis när det blev min tur så blev jag lite förbannad, jag visade det självklart inte utan läta det bubbla lite på insidan bara.

Nåväl, nu har jag ju bott här ett tag och vant mig vid att köplatsen är något man slåss för hela vägen fram till kassan. Vad inte vant mig vid och aldrig kommer vänja mig vid, för att det gör mig så in i &%/**¤# j--la FÖRBANNAD, är idioterna som trycker sig fram till kassan trots att jag redan står där (detta innebär att de hamnar bakom men ställer sig på tå och sträcker fram huvudet) och SKRIKER ut vad de vill ha. Detta sker framförallt på McDonalds har jag märkt (som om det inte var illa nog med alla ungar som skriker liksom), vilket gör det hela extra irriterande eftersom det är platsen där puckade beteenden inte kan gömma sig bakom österländska kulturslöjor.

KHAAAAANNNN!!!!!!!!!!!!!!

iPod-generationen

Ni vet den grejen med att alla där hemma lyssnar på musik konstant, jag menar på bussen, när de cyklar, går etc. Det är väl egentligen inget att störa sig på och jag sållar mig nog själv till den skaran.

Här i Kina har man dock lyckats göra den till ganska oförargliga vana till en ren jävla styggelse.

Här finns nämligen samma grej fast man lyssnar inte via sin iPod utan sin mobil. Vad är problemet, tänker du. Well det är nämligen så att man inte har artigheten att använda hörlurar utan väljer att spela upp musiken högt så att alla kan höra den. GAAAAAAHHHHH!!!!! Överallt hör man den där gnälliga Andy Laus smörballader som självklart kommer till sin fulla rätt spelade ur en högtalare på en halv kvadratcentimeter.

Idag nådde detta fenomen en helt ny nivå för mig när jag gick in på toaletten på McDonalds och hör de alltför bekanta skramliga tonerna från ett bås där någon.... ja, ni vet.

Tack för omtanken

Idag när jag gick för att köpa mig lite dumplings till middag mötte jag en student. Det hör till historien att jag mötte samma student senast jag köpte dumplings. Jag säger glatt hej, han detsamma. Sedan tar konversationen en vändning jag aldrig gick med på:

"Eating dumplings again?"

"Yes, you know cheap good food" *smile*

"Such kind of food is not so good, when will you eat some rice and real food?"

"Oh, I just had this because I wanted something simple, you know. Not very hungry."

"This kind of food has low nutrition, if you eat it, maybe you get fat and you get bad teeth, maybe fall out"

"Ok......?"

........


Ja, vad ska man säga.

Jag gråter här ju...

Idag var jag med om något jag aldrig kommer glömma...

Jag har några studenter som jag helt ärligt har haft lite problem med. Mestadels på grund av att dessa elever egentligen inte kommit in på universitetet utan går något slags undantagsprogram som kallas International School. Nej jag förstår det inte heller och ingen förklarar något för mig här.

Hursomhelst hade jag idag en ganska lyckad lektion med dessa elever och efteråt kände jag mig ganska nöjd. Det verkade till en början som om de tyckte detta också eftersom några av eleverna frågade om jag ville hänga med och äta middag. "Wow" tänkte jag "det verkar som om jag verkligen når dessa elever till slut" *belåten*. Så jag gick självklart med på att äta och när de frågade vad jag ville äta svarade jag glatt att vad som helst gick bra bara det inte var för starkt (det är min standardreplik i det här landet eftersom maten annars kan beskrivas som en direkt hälsofara). Eleverna tog med mig till en restaurang som kallades Lilla Hunan. "Hmm", tänkte jag "har inte jag hört Hunan någonstans förut" men fäste inte någon större uppmärksamhet vid denna insikt. När jag tog min först tugga av mina nudlar klarnade allt, jag kom ihåg var jag hört talas om Hunan förut.

Det var den delen av Kina som Wayne (en kanadensisk lärare) varnade mig för, eftersom han menade att maten där var så stark att det känns som att äta eld. Jag kan med säkerhet säga att detta var lugnt det starkaste jag någonsin ätit i hela mitt liv. Det positiva förstås var ju att jag fem minuter in i måltiden tappat all känsel i munnen och större delen av ansiktet. Det var ju förstås lite pinsamt att inför mina elever gråta, samt snora som en fyraåring i sandlådan blåsig dag i november. Men ska vi vara ärliga misstänker jag att det var deras avsikt, för kom igen det enda jag sa var något som inte är så kryddigt.

Hmmm... Och jag som verkligen trodde att jag gjorde framsteg med kidsen

*Desillusionerad*

KHAAAAANNNN!

ps. det har nu gått 5 timmar sen vi åt och det svider fortfarande i läpparna

Det var ju de här med dubbelmoral...

Jag tycker det är fint att många av mina kinesiska bekanta är så miljömedvetna av sig. Att de helt oförnärmat känner att det alltid är lämpligt att påpeka att det är ett slöseri med resurser när jag låter mitt element stå på trots att det av någon anledning även verkar anses vara ett slöseri med resurser att isolera hus här. Vem behöver en isolera husväggen när man kan ha långkalsonger. Så länge är jag väl egentligen med och som västerlänning är det väl egentligen bara min egen förslöade bekvämlighet som spökar. Men det är några saker jag ställer mig frågande till i allt detta miljöälskande:

Engångsartiklar: Ja egentligen varför köpa något som håller när man kan köpa en miljon saker som man kan slänga. När jag min först vecka insisterade på att faktiskt köpa tre riktiga glas istället för 200 plastglas tittade man på mig ungefär som jag var en utomjording "Då behöver du ju diska?!!11!!" Samma sak är det med äpinnar. För varför köpa ordentliga och sedan diska dem så de kan användas igen, det är ju typ jobbigt. Det här är ett fenomen som inte bara gäller den typiske ungkarlskinesen utan verkar vara den gängse normen även på restauranger. Vilket innebär att antaglifen alla kineser gör på det här sättet. Vilket innebär att om alla kineser äter tre mål mat om dagen, använder två pinnar per mål blir det 3x2x1 329 289 289 = 7 975 735 734 ätpinnar OM DAGEN!!!! Double You Tee Eff !!!! Ok, nu är det bestämt, jag lämnar mitt element på!

Egentligen är det inte ätpinnarna som stör mig. Det är något helt annat något som är mer i ansiktet på en, jag talar självklart om neonskyltar. Här är och någon slags kulturell skiljelinje verkar det som. För här i Kina lever man efter devisen, om det inte sitter neon på det är det något som saknas. Varför har vi egentligen inte neon på våra stadshus, bostadshus, broar, köpcenter, restauranger, kareokebarer (ok that kind of makes sense), tandläkare, kaffebarer (caféer finns inte), och min personliga favorit: Elbolagets kontorsbyggnad. TU!

From China with love

Kärlek är väl något man aldrig kan få för mycket av.
Den sången sjöng jag med, tills jag kom till Kina dvs. Jo, nog är det så att det här landet även fått mig att tröttna på kärlek. Inte all kärlek mellan två människor kanske, men den kärlek som yttrar sig mellan ung kvinna och hennes äldre, men fortfarande ungdomlige, lärare.
Vad jag talar om är alltså den kärlek som går ut på att den ene parten hypnotiseras av en människa i auktoritär position till den grad att hon förälskar sig i honom.

Vanligtvis är jag självklart all in favor för sånt här men jag som den auktoritära personen vill ju ha tid att åtminstone utveckla någon form av relation till den det är tänkt att jag ska utnyttja. Men här går det alldeles för fort. Dessutom skulle jag ju kunnat gå tillbaka till mitt vikarierande på högstadier om detta var det jag letade efter. Under min andra lektion jag hade med en klass hände följande två saker

1. När jag frågar två tjejer varför de inte gör övningen jag bett alla i klassen att göra får jag svaret:

- "But we cannot concentrate, you very handsome!"
Hur är det tänkt att man ska bemöta sånt här? Tell me Dick Harrison, please!

2. När lektionen är slut lämnas en lapp på katedern som ställer en hel del frågor om mina intressen, vilken som är min favoritlåt osv. lappen avslutas med "I think you are good, I fall in love with you"

Nu kanske ni tänker att jag bara skriver för att skryta men så är inte fallet för det är inte så att jag är ensam om det här utan det händer alla västerländska lärare och avgörs alltså endast av hudfärg. Kom igen, vad är det för jävla rasism egentligen?
Det är fel att bli arg antar jag, men de förstör något väldigt heligt för mig, nämligen min Hong Kong-romantiserade bild av kärlek i det här landet. För att få tjejen måste man spöa den största hårdingen i stan och för att göra det måste man upp på berget och träna tills knogarna blöder. Det här känns ju som on jag blir snuvad på resan ju.

WHERE IS MY CHINESE DRAMA?!!! Jag ville ha nunchucks och passion inte någon Sweet Valley High-repris.

KHAAAAAAAAAANNN!!!!!!!!!!

Ps. det regnar här hela tiden

Kinesiska ungdomar

Ja, var ska man börja egentligen.

Första veckan jag var här lät jag eleverna presentera sig för mig. Jag tänkte att detta var ett bra sätt för mig att få en inblick i hur väl de talade engelska samt kanske få reda lite på vad kinesiska ungdomar håller på med. Ungdomar är väl fel ord egentligen, jag jobbar ju faktiskt på ett universitet. Föga anade jag hursomhelst då vad jag gett mig in på.

Så här är det nämligen: Kinesiska ungdomar är egentligen kinesiska barn. I min enfald trodde jag att människor i 20-års åldern skulle ha utvecklat några mer raffinerade intressen som skulle gett mig en inblick den sanna kinesiska folksjälen. HA!

Nej nej, så fungerar det inte. Om man är ungdom i Kina kan man ha ett av följande två intressen: Basket och shopping. Egentligen handlar det förstås inte att man själv väljer vilket av detta man är intresserad utan det är helt enkelt en fråga om kön. Ni får gissa själva vilket intresse som hör till vilket kön. Självklart är ju sanningen aningen mer nyanserad än så. Vissa har Kobe Bryant som favorit medan andra har Yao Ming (de är basketspelare för den som inte är insatt).

Egentligen ska jag väl inte döma dessa oskyldiga ungdomar för att de inte hunnit skapa sig de färgstarka personligheter jag är van att socialisera med. Efter långtgående efterforskningar har jag nämligen listat ut vad anledningen till detta är. Det hela bottnar i det kinesiska undervisningssystemet, ni förstår när kinesiska barn går i motsvarande högstadie och gymnasium så gör de det på ett aningen studiehardcore-vis än vi västerlänningar. De börjar nämligen varje dag kl 6 på morgonen och går i skolan tills kl 22 på kvällen och har endast två dagar ledigt i månaden, alltså inte ens på lördagar och söndagar i vanliga fall. (Nej det är inget skämt, det är helt jäkla sinnesjukt).

Jag menar WTF! Hur fan kan man göra så mot ungarna? Inte undra på att den personliga tillväxt jag ändå motvilligt genomgick under mina ungdomsår är frånvarande. Man får ju vara glad att de åtminstone kan spela basket. Det här landet är ju typ helt fuckat.

Man skulle ju kunna tänka sig att denna hårda skolgång skulle gjort kidsen lite ödmjuka, så att de åtminstone är trevliga att umgås med, men oroa er inte, det har man rådit bot på genom den fina kinesiska enbarnsregeln. Detta har skapat en hel generation med kids som fått all uppmärksamhet av sina föräldrar jämt och ständigt så det är ju snudd någon bokstavskombination på hela högen.

Så är det alltså att vara ungdom i Mittens Rike. Verkar ju helt awesome....
Gud vad kul jag kommer att ha med kidsen här!

ps. Nu var jag lite orättvis faktiskt. Säkert en tiondel av universitetseleverna listade äta och sova som intressen. Några gillade till och med att spela CS.

Ännu en underbar morgon

Kort uppdatering. Idag blev jag väckt av 5 ungdomar som tyckte det var en rolig idé att smälla av typ 5 kilo smällare precis bredvid mitt fönster (LAME!)

Första veckan: Välkommen till Kina!

Ja, tack så jävla mycket.

När jag landande på flygplatsen i Wuhan blev jag mött av den alltid lika trevliga Mr H (tyvärr är trevlig obehagligt nära korkad i hans fall). Orden "Welcome to China!" var de första han yttrade vilket ändå kändes som en ganska schysst öppning på den här vistelsen.

Ha ha ha, vad roligt det är att se tillbaks på sin egen naivitet (nej).

Mr H tog med mig för att äta, vilket var trevligt. "Traditional Chinese Restaurant" hette det. Vely nice tänkte jag (fel tänkt).
Jag har väl egentligen inget emot spindelväv, vanligtvis kan det ge schysst atmosfär iofs då oftast i skogen, men när den växer från bordet jag äter på blir min inställning delad (jag lär mig mycket om mig själv här). Kul grej också det här med kinesisk mat, jävligt gott alltså , särskilt idén med att all ma måste vara så stark att man inte känner smaken, tycker det blir extra rolig eftersom man envisas med att aldrig dricka till maten här (ok öl ibland). Nej nu ljuger jag, man brukar ju få ett shotglas fyllt med nykokat vatten för att släcka törsten (DET RÄCKER INTE!).

Sen kom vi fram till min lägenhet. Najz. I trappuppgången träffade jag en av de andra lärararna där som visst hade lite elever över som lagade mat, jag blev inbjuden att delta i festligheterna vilket var trevligt, jag skulle bara lägga av mig min packning i min lyxiga (HA!) trerummare. Mr H visade mig runt och förklarade hur duschen fungerade. Han förklarade dock inte till min förvåning varför det blev skoavtryck i dammet på golvet eller varför det var kackerlackor lite häroch var i lägenheten eller varför all tvättutrustning hade börjat mögla. Borde kanske ha frågat om det så här med facit i hand. Hade jag vetat om det hade jag nog frågat varför det luktade som om något hade dött i kylskåpet också (seriöst, jag var tvungen göra rent det i omgångar för att kunna stoppa kvälvningarna).

Sen gick jag till festen, den gick ut på att mata mig med dumplings. Konversationen gick väl ungefär så här.

- Would you like to eat dumplings?

-I just had dinner, but I can taste one or two.

*Två fulla skålar ställs fram framför mig, och jag smakar*

- You like?

- It's very nice but I don't think I can eat any more since I just hade dinner and I'm actually full.

-You should try.

*Jag smakar två till och känner hur jag håller på att sprängas*

-Thank you they were really good actually.

-You should have som more.

-Oh I'm sorry, don't get me wrong, I really liked them it's only that i just had dinner and I ate at the airport aswell so I full.

*Tystnad*

-Have some.

-Thank you but that's okay I just can't eat anymore.

*Tystnad*

-Try them.

-I already did but I can't eat anymore, I'm bursting.

*Tystnad*

-You should try some, soon they is cold.

-Well, thank you but...

osv.

Blev även under festen introducerad till undervisningen och hur jag skulle undervisa. Den introduktionen gick ut på att ge mig elevernas lärobok. Jag fick ett schema på söndagen.

Nästa inlägg kommer nog handla om själv undervisningen (den suger också).

Kina Suger

Ok, nu ska jag vara ärlig. Från början var det tänkt att den här bloggen skulle heta Pojken och Kina och vara en söt liten berättelse om hur jag kom att uppleva allt nytt och spännande i mittens rike.

Den idén är nu slopad till förmån för bloggen "Kina Suger" där jag spyr ur mig den galla över det kinesiska samhället som det förtjänar. (Obs "Pojken och Kina" kanske fortfarande återupptas när min bild av det här landet blivit aningen mer nyanserad. Alla upplevelser här har faktiskt inte varit av ondo. Men fanimig tillräckligt många).