From China with love

Kärlek är väl något man aldrig kan få för mycket av.
Den sången sjöng jag med, tills jag kom till Kina dvs. Jo, nog är det så att det här landet även fått mig att tröttna på kärlek. Inte all kärlek mellan två människor kanske, men den kärlek som yttrar sig mellan ung kvinna och hennes äldre, men fortfarande ungdomlige, lärare.
Vad jag talar om är alltså den kärlek som går ut på att den ene parten hypnotiseras av en människa i auktoritär position till den grad att hon förälskar sig i honom.

Vanligtvis är jag självklart all in favor för sånt här men jag som den auktoritära personen vill ju ha tid att åtminstone utveckla någon form av relation till den det är tänkt att jag ska utnyttja. Men här går det alldeles för fort. Dessutom skulle jag ju kunnat gå tillbaka till mitt vikarierande på högstadier om detta var det jag letade efter. Under min andra lektion jag hade med en klass hände följande två saker

1. När jag frågar två tjejer varför de inte gör övningen jag bett alla i klassen att göra får jag svaret:

- "But we cannot concentrate, you very handsome!"
Hur är det tänkt att man ska bemöta sånt här? Tell me Dick Harrison, please!

2. När lektionen är slut lämnas en lapp på katedern som ställer en hel del frågor om mina intressen, vilken som är min favoritlåt osv. lappen avslutas med "I think you are good, I fall in love with you"

Nu kanske ni tänker att jag bara skriver för att skryta men så är inte fallet för det är inte så att jag är ensam om det här utan det händer alla västerländska lärare och avgörs alltså endast av hudfärg. Kom igen, vad är det för jävla rasism egentligen?
Det är fel att bli arg antar jag, men de förstör något väldigt heligt för mig, nämligen min Hong Kong-romantiserade bild av kärlek i det här landet. För att få tjejen måste man spöa den största hårdingen i stan och för att göra det måste man upp på berget och träna tills knogarna blöder. Det här känns ju som on jag blir snuvad på resan ju.

WHERE IS MY CHINESE DRAMA?!!! Jag ville ha nunchucks och passion inte någon Sweet Valley High-repris.

KHAAAAAAAAAANNN!!!!!!!!!!

Ps. det regnar här hela tiden

Kinesiska ungdomar

Ja, var ska man börja egentligen.

Första veckan jag var här lät jag eleverna presentera sig för mig. Jag tänkte att detta var ett bra sätt för mig att få en inblick i hur väl de talade engelska samt kanske få reda lite på vad kinesiska ungdomar håller på med. Ungdomar är väl fel ord egentligen, jag jobbar ju faktiskt på ett universitet. Föga anade jag hursomhelst då vad jag gett mig in på.

Så här är det nämligen: Kinesiska ungdomar är egentligen kinesiska barn. I min enfald trodde jag att människor i 20-års åldern skulle ha utvecklat några mer raffinerade intressen som skulle gett mig en inblick den sanna kinesiska folksjälen. HA!

Nej nej, så fungerar det inte. Om man är ungdom i Kina kan man ha ett av följande två intressen: Basket och shopping. Egentligen handlar det förstås inte att man själv väljer vilket av detta man är intresserad utan det är helt enkelt en fråga om kön. Ni får gissa själva vilket intresse som hör till vilket kön. Självklart är ju sanningen aningen mer nyanserad än så. Vissa har Kobe Bryant som favorit medan andra har Yao Ming (de är basketspelare för den som inte är insatt).

Egentligen ska jag väl inte döma dessa oskyldiga ungdomar för att de inte hunnit skapa sig de färgstarka personligheter jag är van att socialisera med. Efter långtgående efterforskningar har jag nämligen listat ut vad anledningen till detta är. Det hela bottnar i det kinesiska undervisningssystemet, ni förstår när kinesiska barn går i motsvarande högstadie och gymnasium så gör de det på ett aningen studiehardcore-vis än vi västerlänningar. De börjar nämligen varje dag kl 6 på morgonen och går i skolan tills kl 22 på kvällen och har endast två dagar ledigt i månaden, alltså inte ens på lördagar och söndagar i vanliga fall. (Nej det är inget skämt, det är helt jäkla sinnesjukt).

Jag menar WTF! Hur fan kan man göra så mot ungarna? Inte undra på att den personliga tillväxt jag ändå motvilligt genomgick under mina ungdomsår är frånvarande. Man får ju vara glad att de åtminstone kan spela basket. Det här landet är ju typ helt fuckat.

Man skulle ju kunna tänka sig att denna hårda skolgång skulle gjort kidsen lite ödmjuka, så att de åtminstone är trevliga att umgås med, men oroa er inte, det har man rådit bot på genom den fina kinesiska enbarnsregeln. Detta har skapat en hel generation med kids som fått all uppmärksamhet av sina föräldrar jämt och ständigt så det är ju snudd någon bokstavskombination på hela högen.

Så är det alltså att vara ungdom i Mittens Rike. Verkar ju helt awesome....
Gud vad kul jag kommer att ha med kidsen här!

ps. Nu var jag lite orättvis faktiskt. Säkert en tiondel av universitetseleverna listade äta och sova som intressen. Några gillade till och med att spela CS.

Ännu en underbar morgon

Kort uppdatering. Idag blev jag väckt av 5 ungdomar som tyckte det var en rolig idé att smälla av typ 5 kilo smällare precis bredvid mitt fönster (LAME!)

Första veckan: Välkommen till Kina!

Ja, tack så jävla mycket.

När jag landande på flygplatsen i Wuhan blev jag mött av den alltid lika trevliga Mr H (tyvärr är trevlig obehagligt nära korkad i hans fall). Orden "Welcome to China!" var de första han yttrade vilket ändå kändes som en ganska schysst öppning på den här vistelsen.

Ha ha ha, vad roligt det är att se tillbaks på sin egen naivitet (nej).

Mr H tog med mig för att äta, vilket var trevligt. "Traditional Chinese Restaurant" hette det. Vely nice tänkte jag (fel tänkt).
Jag har väl egentligen inget emot spindelväv, vanligtvis kan det ge schysst atmosfär iofs då oftast i skogen, men när den växer från bordet jag äter på blir min inställning delad (jag lär mig mycket om mig själv här). Kul grej också det här med kinesisk mat, jävligt gott alltså , särskilt idén med att all ma måste vara så stark att man inte känner smaken, tycker det blir extra rolig eftersom man envisas med att aldrig dricka till maten här (ok öl ibland). Nej nu ljuger jag, man brukar ju få ett shotglas fyllt med nykokat vatten för att släcka törsten (DET RÄCKER INTE!).

Sen kom vi fram till min lägenhet. Najz. I trappuppgången träffade jag en av de andra lärararna där som visst hade lite elever över som lagade mat, jag blev inbjuden att delta i festligheterna vilket var trevligt, jag skulle bara lägga av mig min packning i min lyxiga (HA!) trerummare. Mr H visade mig runt och förklarade hur duschen fungerade. Han förklarade dock inte till min förvåning varför det blev skoavtryck i dammet på golvet eller varför det var kackerlackor lite häroch var i lägenheten eller varför all tvättutrustning hade börjat mögla. Borde kanske ha frågat om det så här med facit i hand. Hade jag vetat om det hade jag nog frågat varför det luktade som om något hade dött i kylskåpet också (seriöst, jag var tvungen göra rent det i omgångar för att kunna stoppa kvälvningarna).

Sen gick jag till festen, den gick ut på att mata mig med dumplings. Konversationen gick väl ungefär så här.

- Would you like to eat dumplings?

-I just had dinner, but I can taste one or two.

*Två fulla skålar ställs fram framför mig, och jag smakar*

- You like?

- It's very nice but I don't think I can eat any more since I just hade dinner and I'm actually full.

-You should try.

*Jag smakar två till och känner hur jag håller på att sprängas*

-Thank you they were really good actually.

-You should have som more.

-Oh I'm sorry, don't get me wrong, I really liked them it's only that i just had dinner and I ate at the airport aswell so I full.

*Tystnad*

-Have some.

-Thank you but that's okay I just can't eat anymore.

*Tystnad*

-Try them.

-I already did but I can't eat anymore, I'm bursting.

*Tystnad*

-You should try some, soon they is cold.

-Well, thank you but...

osv.

Blev även under festen introducerad till undervisningen och hur jag skulle undervisa. Den introduktionen gick ut på att ge mig elevernas lärobok. Jag fick ett schema på söndagen.

Nästa inlägg kommer nog handla om själv undervisningen (den suger också).

Kina Suger

Ok, nu ska jag vara ärlig. Från början var det tänkt att den här bloggen skulle heta Pojken och Kina och vara en söt liten berättelse om hur jag kom att uppleva allt nytt och spännande i mittens rike.

Den idén är nu slopad till förmån för bloggen "Kina Suger" där jag spyr ur mig den galla över det kinesiska samhället som det förtjänar. (Obs "Pojken och Kina" kanske fortfarande återupptas när min bild av det här landet blivit aningen mer nyanserad. Alla upplevelser här har faktiskt inte varit av ondo. Men fanimig tillräckligt många).