Jag gråter här ju...

Idag var jag med om något jag aldrig kommer glömma...

Jag har några studenter som jag helt ärligt har haft lite problem med. Mestadels på grund av att dessa elever egentligen inte kommit in på universitetet utan går något slags undantagsprogram som kallas International School. Nej jag förstår det inte heller och ingen förklarar något för mig här.

Hursomhelst hade jag idag en ganska lyckad lektion med dessa elever och efteråt kände jag mig ganska nöjd. Det verkade till en början som om de tyckte detta också eftersom några av eleverna frågade om jag ville hänga med och äta middag. "Wow" tänkte jag "det verkar som om jag verkligen når dessa elever till slut" *belåten*. Så jag gick självklart med på att äta och när de frågade vad jag ville äta svarade jag glatt att vad som helst gick bra bara det inte var för starkt (det är min standardreplik i det här landet eftersom maten annars kan beskrivas som en direkt hälsofara). Eleverna tog med mig till en restaurang som kallades Lilla Hunan. "Hmm", tänkte jag "har inte jag hört Hunan någonstans förut" men fäste inte någon större uppmärksamhet vid denna insikt. När jag tog min först tugga av mina nudlar klarnade allt, jag kom ihåg var jag hört talas om Hunan förut.

Det var den delen av Kina som Wayne (en kanadensisk lärare) varnade mig för, eftersom han menade att maten där var så stark att det känns som att äta eld. Jag kan med säkerhet säga att detta var lugnt det starkaste jag någonsin ätit i hela mitt liv. Det positiva förstås var ju att jag fem minuter in i måltiden tappat all känsel i munnen och större delen av ansiktet. Det var ju förstås lite pinsamt att inför mina elever gråta, samt snora som en fyraåring i sandlådan blåsig dag i november. Men ska vi vara ärliga misstänker jag att det var deras avsikt, för kom igen det enda jag sa var något som inte är så kryddigt.

Hmmm... Och jag som verkligen trodde att jag gjorde framsteg med kidsen

*Desillusionerad*

KHAAAAANNNN!

ps. det har nu gått 5 timmar sen vi åt och det svider fortfarande i läpparna

Det var ju de här med dubbelmoral...

Jag tycker det är fint att många av mina kinesiska bekanta är så miljömedvetna av sig. Att de helt oförnärmat känner att det alltid är lämpligt att påpeka att det är ett slöseri med resurser när jag låter mitt element stå på trots att det av någon anledning även verkar anses vara ett slöseri med resurser att isolera hus här. Vem behöver en isolera husväggen när man kan ha långkalsonger. Så länge är jag väl egentligen med och som västerlänning är det väl egentligen bara min egen förslöade bekvämlighet som spökar. Men det är några saker jag ställer mig frågande till i allt detta miljöälskande:

Engångsartiklar: Ja egentligen varför köpa något som håller när man kan köpa en miljon saker som man kan slänga. När jag min först vecka insisterade på att faktiskt köpa tre riktiga glas istället för 200 plastglas tittade man på mig ungefär som jag var en utomjording "Då behöver du ju diska?!!11!!" Samma sak är det med äpinnar. För varför köpa ordentliga och sedan diska dem så de kan användas igen, det är ju typ jobbigt. Det här är ett fenomen som inte bara gäller den typiske ungkarlskinesen utan verkar vara den gängse normen även på restauranger. Vilket innebär att antaglifen alla kineser gör på det här sättet. Vilket innebär att om alla kineser äter tre mål mat om dagen, använder två pinnar per mål blir det 3x2x1 329 289 289 = 7 975 735 734 ätpinnar OM DAGEN!!!! Double You Tee Eff !!!! Ok, nu är det bestämt, jag lämnar mitt element på!

Egentligen är det inte ätpinnarna som stör mig. Det är något helt annat något som är mer i ansiktet på en, jag talar självklart om neonskyltar. Här är och någon slags kulturell skiljelinje verkar det som. För här i Kina lever man efter devisen, om det inte sitter neon på det är det något som saknas. Varför har vi egentligen inte neon på våra stadshus, bostadshus, broar, köpcenter, restauranger, kareokebarer (ok that kind of makes sense), tandläkare, kaffebarer (caféer finns inte), och min personliga favorit: Elbolagets kontorsbyggnad. TU!